Jag har även haft otroligt svårt att stå upp för kroppen vill bara svimma. Detta redan när jag vaknar på morgnarna. Vilket gör att jag hela dagen bara ligger ner för klarar inte mycket mer än så. Knappt klarat av att gå några meter. Jag har även varit väldigt illamående. Lagt min absolut första spya sedan 15 år tillbaka typ. Mått riktigt dåligt över lag. Vilket är berömvärt för finns ingen som mått så illa som jag gjort i 1,5 år men inte spytt förrän nu. Har lärt mig att gränsen för illamående inte har med att göra när det vill ut om vi säger så.
Jag tog prover i veckan och dem visade att cancern har ökat ofantligt mycket. Ser man stapeln så ser man även slutet på tunneln ungefär. Varför har min cancer ökat SÅ mycket, kanske ni undrar? Jo för jag har inte fått lov eller vi har inte vågat äventyra mig hälsa genom att gå på cellgifter under denna feberepisod. Jag fick börja trots allt ändå med cellgifter för två veckor sedan. Det har gjort att många biverkningar har kommit tillbaka med.
I onsdags när jag hade möte med min onkolog så föreslog jag att jag skulle ta antibiotika. Jag sa att jag så gärna ville må lite bättre och ha en paus från den höga febern. (Med antibiotika så går inte febern över 39, vilket gör att jag mår superbra. 39 är verkligen ingenting i jämförelse med 42 ska jag säga er.) Han tyckte såklart inte om förslaget då jag redan gått på så många kurer antibiotika senaste 3 månaderna och att det kanske riskerar med att det slutar att ha effekt på mig överhuvudtaget. Två dagar senare får jag veta att recept på antibiotika finns och hämta och enligt onkologen måste jag börja NU. Snälla bara lyssna på mig från början. Han kanske inte ville erkänna att jag hade rätt idé om att starta med antibiotika igen. Jag har ofta bollat ofta idéer med mina läkare. Och det otroligt nog har varit väldigt tacksamt. För dem tycker jag är väldigt kunnig inom ”ämnet.” Hade jag fått en krona för varje gång en läkare eller annan sjukhuspersonal frågar om jag jobbar inom vården så hade jag varit snorrik nu. Men hur som helst.
Vad gör antibiotika för mig? Den sätter infektionsvärdet på paus. Det varken stiger eller sjunker. Vi köper upp tid alltså. Jag får alltså två veckor där jag mår lite bättre och där jag slipper oroa mig för sepsis (även om jag kan få det när som) och onkologen köper också sig tid att tänka igenom och planera. Jag är inget lätt fall för dem. Min kropp är verkligen ett mysterium.
Jag har även börjat få GALNA smärtor i ryggen. Det gör så ont man vill svimma och gråta. Inte haft så ont sedan våren förra året. Vi får tänka att det kanske är cellgifterna som jobbar lite på bukspottkörteln. Cancer i bukspottkörteln skapar en enorm ryggsmärta. Både när den växer och minskar. Jag är fortfarande trött på att vara immun mot smärtstillande så vi har dragit upp ärendet igen med smärtenheten i min stad. Fick för ca ett år sedan ett brev från smärtenheten där det typ stod ”Vi har testat alla typer och former av smärtstillande och patienten får ingen effekt. Vi ger upp. Det finns inget att göra.” Nu ska jag alltså utredas på nytt men det finns ju inga opioder eller narkotika som jag inte testat. Har ju dessutom testat att ta alla olika samtidigt, överdoserat osv. Ingen effekt. Min kropp - ett fenomen. Men jag ska tydligen ha en enorm smärttröskel enligt några läkare. Så det ”tackar” jag för. Men det är olidligt ändå. Jag önskar jag kunde skära av mig min rygg och kasta iväg den så långt bort som möjligt. Så känner jag ungefär alla dygnets timmar.
Jag fick även förlängt mitt sjukintyg. 4 veckor denna gången. Hur underbart. I alla fall en uppgradering från 2 veckor i taget. Men fortfarande sur att en människa som ligger på tröskeln inför döden ska behöva tjata, tjata och tjata sig till nya sjukskrivningar. OCH INGEN ANNAN FÅR SÅ KORTA SJUKSKRIVNINGAR!!! Ge mig 6 månader i taget eller något bara. Blir så upprörd. Har själv sagt att om jag ska börja jobba så upphäver vi bara sjukskrivningen. Vad är problemet? Jag tror min onkolog avskyr mig. Vi har aldrig klickat. Och jag klickar med alla. Men han har svårt med det sociala. Nog om det.
Vet inte om jag skrivit att jag fått en propp i hjärtat! Det var så längesen jag skrev nu. Dock har den hunnit kapsla in sig så nu kallas den för en tromb istället. Den har liksom bara bestämt sig för att slå sig ner och bo där. Detta resulterar i att jag nu får ta sprutor 1 gång om dagen typ året ut minst säkert. Alltså blodförtunnande, så den kan pysa iväg. Ni skulle sett min mage nu. Jag är så sönderstucken och blå att jag ser ut som en hemlös heroinist när jag kollar mig i spegeln. Men kanske inte gör något när vi ändå inte har något direkt strandväder här i Svea rikes land. Folk stirrar ju redan på min mage pga det brutala ärret som går genom min torso. Har vant mig vid detta laget att folk glor. What to do?