Japp, har inte bloggat senaste dagarna på grund av skälet som står i rubriken. Allt började strax efter att jag hade varit och tagit blodproverna den 4/4. Jag hade som jag nämnde lågt kaliumvärde samt förhöjda värden av leukocyter och neutrofila granulocyter. Fick som någon slags paralysering i benen men samtidigt muskelsmärtor, hjärnhinneinflammation och sen hög feber på det 40,6 grader, (och min vanliga temp är 36,5.) Dagen efter var det borta. Men sen kom febern igen på eftermiddagen/kvällen. Så där höll det på med febern fram och tillbaka i 5 dagar tills jag på tisdagen igen kände att paralyseringen kom tillbaka.
Blev snabbt jättedålig, och tanken var ju att jag skulle börja med cellgifter igen den dagen. Men jag känner mig alltid jobbig som traskar in på akuten med så jämna mellanrum. Så därför ringde jag min kontaktsköterska på Onkologen och hon sa du måste åka in direkt. Så min onkolog skrev snabbt en labbremiss till dem på akuten och när jag kom dit var det FULLSATT. Aldrig sett så mycket folk på akuten någonsin. Men jag fick gå före alla som satt och väntade. På grund av min situation. Kördes in i en rullstol på medicinska avdelningen på akuten och fick där ett rum.
Nu börjar det tuffa. Sticka mig. Tror dem höll på i 3-4 timmar tills dem gav upp. Vi hade tillslut inget val utan vi fick använda min port-a-cath, men det är något extremt fel på den. ALLA säger det. Jag sa jag vägrar att göra det utan bedövning, så fick ligga i över en timme med en tub Emla på. Inte för det hjälpte. Sen blev jag stucken i den och jag skrek och grät av smärta. Inte av själva nålen utan när dem tar tag i dosan. Som sagt alla säger det är något fel på den men ingen vet vad. Och efter allt det där traumatiska gissa vad. Sticket lyckas inte. Hur kan man inte lyckas sticka i en venport. Att ingen förstår vad det är för fel på den förblir ett mysterium. Så vi fick dra ut nålen igen. Grät så mycket av smärtan. Nytt försök och yes den sattes äntligen trots ännu mer skrik och tårar.
Dem tappade mig på massvis med blod. Tog verkligen blodprover på ALLT! Febern hade kommit ner till 39 om jag inte minns fel. Men jag mådde fortfarande rent ut sagt skit. Jag var snabb på att kolla mina prover. Leukocyterna och neutrofila granulocyter hade stigit ännu mer. Samt mitt bilirubin hade höjts jag vet inte hur snabbt! Men det som oroade mig mer var levervärdena. ASAT, ALAT, ALP. De hade också ökat åt fel håll. Blev så rädd att cancern hade spurtat iväg.
Jag tog även bakterieodlingar, men om något ska odlas tar det tid. Vi hade ingen tid. De valde att chansa och ge mig antibiotika direkt även om vi inte visste vad som var fel med mig. Eftersom jag är allergisk mot typ alla antibiotikor så tog det en bra stund tills läkarna komponerat ihop en antibiotika som jag aldrig testat. Och den tålde jag tack och lov! Fick även veta att jag redan samma kväll skulle få komma upp till enavdelning. Glad blev jag för jag fick komma in på min favoritavdelning. De är sååå snälla där. Så det var kul att få träffa dem igen. Fick massor med antibiotika i flera dagar tills jag fick åka hem. Fortfarande inte fått svar på odlingarna men jag vet att om dem påvisar bakterier så ser man det ganska snabbt. Jag blev också mycket piggare och klarade av att äta och så vidare. Så blev hemskickad! Vilket jag föredrog. Det kan hända att jag tjatade lite på läkaren att skicka hem mig så fort som möjligt. Som sagt, kan ha hänt hahaha.
Vi sa att vi skulle avvakta tills måndag alltså nu 14/4 för att se om odlingarna gav något resultat. Och är det illa så får jag ju läggas in igen på måndag. Men jag känner mig väldigt bra. Så risken är nog minimal. Min onkolog och sjuksköterska följde min journal parallellt för att hålla sig uppdaterade, och jag ska få besked på måndag om jag ska våga börja med cellgifterna igen. Jag vet ju att cancern växer för varje dag så man vill verkligen inte hoppa över någon dag med cellgifter, sen såklart har man inget val om man är så dålig som jag var. Men jag föreslog att jag skulle ta prover på måndag morgon för att verkligen säkerhetsställa att värdena såg bra ut igen innan jag vågade mig på cellgifter igen. Så ska till onkologen på morgonen och lämna blodprover och sen får vi se en halvtimme efter vad dem visar. Så bra resultat som det går hoppas jag såklart på!
Det sköna nu med att ha varit utan cellgifter i 2 veckor är ju att jag har kunnat äta när jag vill på dagen. Helt underbart verkligen. Att vänta med att äta middag 22:00 eller 00:00 är inte kul. Även om man som jag älskar att äta. Och näsblodet har äntligen börjat bli mindre! så underbart verkligen. Men någon dag till sen sprutar blodet ur näsan igen. Jag njuter under denna korta tid då det bara är pyttelite näsblod. Kan andas på nätterna i alla fall. Ljuvligt!