Idag var jag och tog mina nya blodprover som jag gör inför varje uppföljningsmöte och inför varje ny cellgiftsperiod. Det var 4 prover som skrämde mig rejält. Både neutrofila granulocyter var högt, vilket kan betyda följande: bakteriell infektion, akut inflammation och fysisk stress. Och sen även leukocyter var högt i värde, som kan tyda på: pågående infektion eller inflammation i kroppen. Så något sånt skumt har jag nog. Skadat vänstra knäet rejält nu, vilket betyder att jag nu har jag TVÅ stycken bakercyster, en i varje knäveck. Kan ni förstå att dem är typ en decimeter stora??!!!??!! Så har superont i knäet. En inflammation. Men det kan inte visas i dessa provsvaren för det har inte fångats upp tidigare när jag har haft inflammation i knäna. Så säkert något skumt i övriga kroppen.
Även det värdet som mäter min cancer hade ökat mycket, vilket tyder på tillväxt. Tråkigt nog. Och Kalium var väldigt lågt och som alla säger: ”du kan inte känna att du har lågt kaliumvärde” Men jag kan alltid känna det för jag får alltid samma symptom. Dessa är: muskelsvaghet, trötthet, förlamning och allvarliga hjärtrytmrubbningar. Exakt så jag känner. Hela kroppen känns förlamad och paralyserad. Kan knappt röra mig. Allt gör ont. Hjärtat gör ont på punktplacering. Första gången jag känner det. Bara upplevt att det krampat i hela hjärtat men nu kände jag det specifikt vid vänstra förmaken. Känner också extra mycket i höger lunga och det kanske har med att cancern i hjärtat trycker på lungartären och lungvenen, för den sitter där. Men logiskt sätt borde det krampa i vänster tycker jag. Eller så är det min inopererade port-a-cath/venport som spökar eftersom den sitter ovanför högra lungan men leds ju in i hjärtat. Upplever svåra smärtor av den, inte inne i utan om man råkar röra den försiktigt, alltså utanpå huden. Den smärtan skulle försvinna efter en vecka. Nu har det gått 7 månader sedan jag opererade in den. Råkade komma åt att nudda den med duschslangen pyyyyyttelite så började gråta av smärta. Fy, hur bara huden framför kan göra så ont. Förstår inte det. Ingen vårdpersonal har varit med om det heller så inget som vet vad som sker, bara att det absolut INTE ska kännas så, alltså göra ont.
Sen blev jag sängliggande och tänkte att nej jag har inte feber. Men tog tempen tillslut som stod på 40,6 och jag ska ju åka in när det överstiger 38,5 (egentligen 38 men dem säger att jag får välja då) så nu borde jag definitivt åka in. Men för det första, dem vet ALDRIG vad dem ska göra med mig. Jag har röntgats precis så det behövs ej, ta samma blodprover samma dag är helt onödigt och ge mig ketamin (som är ett narkosämne) eller morfin fungerar ju inte heller på mig, då jag är helt immun mot smärtstillande. Så det blir att jag får ligga inne o sen skickar dem hem mig och sen får man värsta räkningen hem. Och jag har inga pengar heller.
Dessutom får jag aldrig mat på sjukhuset för det är för svårt att ordna med något jag tål. Tar väl typ 2 veckor ungefär…. Men då är man redan hemma och om inte, så går maten inte äta för det är brutalt äckligt och portionerna är minst hälften så små som en vanlig måltid. Så nej, läggas in är ingen idé. Håller hjärtat på att stanna då har jag väl inget alternativ, men tills dess så får jag ligga hemma i sängen men smärtor i musklerna och förlamningskänslor hur dem två ens kan agera samtidigt. Plus att jag har grov migrän idag. Så klarar knappt att stå upp. Men har ätit några tuggor mat i alla fall. Trodde jag skulle ramla ihop för kroppen känns som sagt paralyserad och känns som man inte har en muskel i kroppen, men jag lyckades. Så har i alla fall fått i mig något. Men det är inte lätt att bo själv när man är så sjuk.
Cancerrehabiliteringsträningskursen eller vad vi ska kalla den. Har gått jättebra i alla fall. Varit med två gånger. Dock är jag den yngsta och efter mig, är det dubbla min ålder… så det är ett gäng damer. Men dem är superhärliga och så glada och enkla att prata med. Det enda är att alla dem har haft cancer för något år sen och blivit friskförklarade men jag är den enda med cancer och också med obotlig cancer såklart. Men det är skönt att kunna träna på ett individuellt sätt som fungerar för en själv. En del har ju haft bröstcancer och strålats vilket gör att dem kanske inte kan göra alla övningar med armarna pga smärtor kring armhålor och så vidare… medan jag kanske inte kan göra andra sorts övningar. Så skönt vi alla har något och det är ju därför denna träningskursen finns till. Jätteskönt att inte bli dömd för man inte orkar eller om man börjar må illa eller få ont eller att näsan rinner av näsblod och ingen kotte bryr sig, eller om alarmet på mobilen ringer och man måste ta en paus för att ta sina cellgifter. Härligt med förståelse. Nog första gången på länge som jag känt mig normal. Och då är vi ändå ett gäng där inte en enda av oss egentligen är ”fysiskt normalt fungerande.” Men eftersom vi alla har våra hinder så blir man accepterad av alla. Och alla uppmuntrar och hejar på varandra samt överöser varandra med så mycket kärlek… så det är fint att se. Som sagt ett riktigt härligt damgäng och sen jag då, den unga flickan på 32 år. Underbar kombo!
Angående hjärtat så ska jag nu få en kardiolog som ska undersöka den biten. Alltså en hjärtläkare. Så jag hoppas verkligen man kan operera ut cancern i hjärtat, för har ingen lust att få någon annans hjärta.
♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️