Som rubriken lyder så har jag varit helt slutkörd. Känns som att jag håller på att gå in i väggen, så många läkarbesök m.m denna veckan så det är helt kaotiskt. Det tog i alla fall några timmar tills jag kunde röntgas i måndags men tillslut så gick det. Jag spanar frekvent i journalen men ännu har inget nytt blivit tillagt. Jag antar att det sitter flera läkare i ett långt möte och granskar mina röntgenbilder. Och det läggs nog ner väldigt mycket tid på. Så det är säkert därför min onkolog vill ha 2 veckor på sig tills det är dags för mitt uppföljningsmöte, när jag får vera hur cancern burit sig åt senaste 3 månaderna. Jag har mina föraningar som ni kanske förstod om ni läste inlägget med dem negativa provsvaren från blodproverna som togs förra veckan. Alla värden och staplar går på fel håll. Har ändå varit glad över att det sett hyfsat bra ut eller gått på rätt håll ett tag. Men nu kommer verkligheten ikapp en. Det är kanske en konstig grej att säga men jag glömmer jätteofta att jag är döende och glömmer ibland att jag är sjuk. Det är så sjukt att förstå att mitt liv egentligen kan ta slut nästan när som helst. Jag tror aldrig man någonsin kan förbereda sig för det. Men så illa är det inte än. Ser man till mitt mående så är det oerhört bra. Visst jag har mina biverkningar och annat från cellgifterna men jag tycker jag kan leva ganska så normalt och göra mycket saker som någon i min sits inte kan. Så överlag tycker jag att jag har bra livskvalité för tillfället. Och det är jag tacksam för. Att min energi har ökat och att jag orkar mer än tidigare. Tror träningen har hjälpt mig massor!
På tala om träning. Knäna kollades upp i måndags igen av fysioterapeuten. Det hade oväntat nog faktiskt gått hela 4 veckor sedan jag var där. Han trodde nog inte jag skulle behöva dyka upp igen. Men dessa knän. Suck..... jag fick bege mig ut i gymmet och han visade mig 3 olika övningar med maskiner jag skulle göra för att knäna skulle må bättre och rekommenderade mig att köra det 3 gånger i veckan. Sen sa han att jag måste sluta dansa så mycket som jag gör. (tills knäna är helt läkta) "Två gånger om dagen är väl inte mycket" tänker jag. Men allt är relativt. Jag har ju varit dansare och danslärare och instruktör så jag är van med 5 pass på en dag utan problem. Men jag måste acceptera att knäna inte kommer kunna läka om det ska fortsätta så här. Inte träna två dagar i rad sa han eller mer än ett pass om dagen, och om det gör ont dagen efter jag tränat så absolut inte träna mer tills det går över. Så vi får se. Jag valde idag på dansen att inte göra vissa steg istället för att göra dem lite lätt. Wow första gången jag inte fick ont i knäna! Så ska inte skämmas, utan ibland är det ok att bara stå still och digga till musiken. Behöver ändå pausa för hjärtat och lungorna.
Och på tala om det. Imorgon 08:00 (alldeles för tidigt för mig) ska jag ÄNTLIGEN undersöka hjärtat och lungorna. Jag har ju inte tålt immunterapin (immunterapi är en vätska som man får i dropp på sjukhuset, så alltså intravenöst) som jag har fått i samband med cellgifterna. Känns som man får en hjärtattack och eller att hjärtat är på väg att stanna vilken sekund som helst. Och sen lungorna krampar. Detta är inget som sker direkt när man får det i kroppen utan det sitter kvar hela tiden och man känner det dagligen, dessa kramper. Läskigt på en obehaglig nivå kan jag säga. Och sen är det ju den skumma saken som växer kring hjärtat och mellan lungorna (99% konstaterat att det inte är cancer i alla fall) som dem ska kolla upp. Det intressanta är ju att det inte växte något där innan jag började med immunterapin. Så att den spökar på olika sätt i min kropp är absolut en teori. Men ska bli spännande att se om jag kan få svar redan under ultraljudet, EKG, EKU och EKO.... jag vet knappt vad allt heter. Så mycket att ha koll på. Annars dimper väl svaret ner så småningom i journalen på 1177. Om inte det blir någon klarhet i det där så kommer antagligen onkologen väva in det provsvaret på mötet för uppföljningen av cancern. Så just nu är det resultatet för det och inte cancern som jag är mest nyfiken på att få svar på.
Ska även till kuratorn imorgon. För att förtydliga vad en kurators roll är på sjukhuset..... Det låter som någon som ska hjälpa mig psykiskt men det är inte alls så. Kuratorn hjälper mig med ekonomin och när det kommer till att söka fonder m.m. Som många vet är det så illa att man snart får flytta ut på gatan av ekonomiska skäl. Att få sjukskrivningar på 2 veckor i taget av sin onkolog när man är döende är rätt skrattretande. Det påverkar hela tiden försäkringskassans beslut om utbetalning. Så det är lite kortfattat bland annat varför ekonomin är som den är. Sjukpenningen jag får baseras INTE på hur mycket jag jobbat eller hur mycket jag tjänat innan. Och det suger rent ut sagt. Så imorgon behöver jag hjälp från kuratorn för att se om det finns någon fond jag kan söka bidrag från. Jag har dessutom fått hål på alla tänderna och dem börjar bli svarta lite överallt och kommer säkert ramla ut. Det är så illa att jag faktiskt behöver fasader på alla tänder. Vilket är en summa på 288.000. (9.000 x 32 tänder) Inte så lätt att hosta upp när man inte ens kan betala sin hyra liksom. Tänderna ger upp vilken sekund som helst känns det som. Den sortens cellgift som jag började med för ett halvår sedan är boven i dramat. Vanlig biverkning. Det lilla man har kvar av tänderna som inte frätts bort än är inte mycket att hurra för. Så jag hoppas verkligen jag kan söka någon fond och att dem i sin tur kan bevilja min ansökan. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Varför ska det vara så tufft att var sjuk. Mitt råd till er är: Bli inte sjuka. Det är för dyrt.