Kirurgen ringde mig idag och sa akut att jag behövde opereras. Jag sa att jag inte var hemma i Sverige men att jag är hemma på måndag. Fick alltså första bästa tid så hinner knappt landa kan man tycka. Men verkligen superskönt att få det gjort. Jag kommer må sååååååå bra. Alltid samma sekund jag vaknar efter narkosen känner jag WOW i hela kroppen. Det brukar kanske sitta i någon timme, men det är alltid något i alla fall!
Det komiska är att jag började spara alla telefonnummer från alla som ringer mig från sjukhuset. Så nu när någon ringer så är alla nummer inlagda, det är allt från Anna på akuten till kirurgen Lisa. Så det är skönt att ha det så ordnat. Så jag vet hur jag ska svara beroende på vem som ringer. Är det min kontaktsköterska på onkologen kan man ju alltid vara lite klämcheck, medan exempelvis min onkolog kräver lite mer utav en formell approach.
Nu växer ju min cancer dessvärre, vilket har gjort att jag fått börja vara mer noggrann på att inte göda cancern och främja tillväxten. Därav togs beslutet av mig för ca 3 veckor sedan att dra ner på sockret så gott som helt. Cancerceller älskar socker och det är ju deras drivmedel. Sen vet jag att jag ändå är döende så jag kan egentligen äta vad som än behagar mig. Men kände ändå att jag ville kämpa för att kanske lyckas förlänga livet med några dagar eller veckor förhoppningsvis. Tidigare har jag ibland druckit energidryck och läsk med socker lite då och då och tryckt i mig en hel del söta saker överlag. Men för tre veckor sedan bestämde jag mig att nej. Jag ska kämpa för min kropps överlevnad. Så jag skar ner på det så gott som det går och ja vi får väl hoppas att det räddar mig lite. Dock nu när jag har semester har det tyvärr varit svårt att hålla men så fort jag är tillbaka hemma så blir det lite noggrannare igen. Jag menar, en semester är väl till för att njuta, inte sant?
Men är tacksam att jag inte är gul i alla fall, så långt påskriden gulsot existerar ej ännu. Så jag njuter av att inte se ut som en eventuell 6:e medlem i familjen Simpsons. Man kan se början på det gula men inte på huden, runt om i ögonen i kanterna om man himlar. Alltså så gott som gulfri. Det gillar vi. Kommer bli skönt att slippa kliandet på kroppen med. Sparar 1000-tals plåster (läs pengar) på grund av detta dessutom. Längtar så mycket till min operationsdag så tror inte ni förstår.
Febern har ökat som jag trodde den skulle göra efter avslutad antibiotikabehandling. Dock är febern kring 39 vilket är underbart. Vill inte ha 41 eller 42. Då blir det sängen som gäller i så fall. Och ifall ni undrar så har jag blivit proffs på att känna vilka grader min feber ligger på utan att ta tempen. När jag gissar slår det fel på 0,2 och aldrig mer. Så grym är jag. Jag borde delta i Talang. Känna på folks pannor och gissa graderna. Nä skämt och sido. Men därför kände jag att det var totalt lönlöst att ta med termometern på semestern eftersom jag är så duktig på att veta utan att behöva ta den. Varför äger jag en termometer då kanske ni undrar. Det krävs mer bevis än att kunna säga tex till min onkolog "jag låg på 42 grader feber" tror inte argumentet "för jag känner det" hade hållt. Men på semestern förlitar jag mig på min talang. Jag har med mina febernedsättande, men tar det endast om jag blir paralyserad (42 grader) för det hjälper ändå inte mer än att sänka det en grad. Och då vill jag gärna inte käka tabletter i onödan om ni förstår.