Japp. Den tråkiga nyheten har redan nått en del av dem i min vänskapskrets. Har inte haft tid att blogga och inte ens tänkt skriva detta förrän jag fått höra det på riktigt från läkaren. Men man kan ju inte låta bli att kika in på 1177 hundra gånger dagligen. Så tänkte att jag ändå delar med mig av det här. Jag gjorde ju lite olika undersökningar för hjärtat väldigt tidigt i torsdagmorse, och strax därefter kom svaret. Jag har en tumör i hjärtat. Den är inte jättestor men den har ju definitivt tillkommit på senaste och den lokaliseras på vänstra förmaken. Att få cancer på hjärtat är högst ovanligt och det är 0,001% som får det. Som vanligt, jag är unik. Men i.o.m att den tillkommit under tiden som jag gått på cellgifter så betyder det att cellgifterna inte fungerar på det området, så vet inte alls vad jag kommer få för besked om en vecka när jag har mitt uppföljningsmöte. Kommer dem vilja operera ut den, eller kommer jag få byta/lägga till en annan cellgift? Har verkligen ingen aning. Vill verkligen inte byta cellgifter för vill inte tappa mitt hår. Hade inte klarat av det psykiskt. För då betyder det att mitt hår aldrig kommer växa ut igen eftersom jag måste ta cellgifter resten av livet.
Just nu känns det som att det inte finns några områden kvar i kroppen som är cancerfria. Så skulle inte förvåna mig om det nu spreds till lungorna och brösten med. Fattas bara det. Skulle det komma till lungorna så dör jag nog ganska snabbt tror jag. Så hoppas inte....
Men nu har jag i alla fall fått svar på varför mitt hjärta gör ont, slår oregelbundet och krampar. Cancern kan säkert ställa till med allt det där även om det bara är en fin liten rund klump. Så när jag tränar och jag kommer upp i hög puls då måste jag pausa för hjärtat känns som det ska hoppa ut och vandra iväg. Vart vet jag inte, kanske den också vill till Spanien som jag. Asså att ha cancer är läskigt men att ha cancer i hjärtat är en ny nivå. Det känns så dödligt även om jag vet att jag redan är döende och kan ramla av pinnen när som.
Jag tränar Bodycombat bland annat och äääälskar det! Började träna det för kanske 13 år sen men typ inte tränat det på 10 år, men så har jag kört igång nu igen. Och det är INTE lätt att träna den typen av högintensiv träning med min cancer skall sägas! Jag måste pausa såååå mycket. Vilket gör att folk stirrar på mig med en dömande blick... kan inte alla bara sköta sig själva tack?! Måste man slänga elaka blickar liksom. Blev jätteutstirrad idag på bodycombaten av en kvinna som stod snett bredvid mig. Jag blir så trött på sånt. När folk inte vet ens bakgrund eller har hela bilden så gillar dem att döma en ändå. Trist med såna människor. Men men, jag höll på att spy säkert 15 gånger under träningen. Så fick liksom pausa och stå still för att det inte skulle komma upp. Så då slängdes det blickar på en. I alla fall inga näsblodsattacker under träningen. Det lyckades att vara under kontroll hela passet. Jag tackar och bugar.
Fick veta att de finns en träningskurs för dem med cancer så jag signade upp mig på den. Den är två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar och kostar ingenting för mig eftersom jag har recept. Har verkligen noll koll på vad jag ska förvänta mig, men tydligen kan det vara olika träningsgrejer varje gång och det får man se när man kommer dit. Och det bästa av allt då är att ALLA har cancer. Så alla har förståelse och så vidare. Jätteskönt. Slipper man stå ut från mängden och istället blir man accepterad för den man är. Är dock rädd att det bara ska vara massa pensionärer där. Inte så många i min ålder med cancer i min stad, även om man bor i en storstad liksom. Träningen pågår i en timme och sen fikar man tillsammans. Tyvärr så går jag ju på cellgifter två gånger om dagen så kommer inte hinna med att stanna på fikat. Så kommer behöva dra strax innan det är slut. Dricker dessutom inte kaffe eller äter fika då jag är allergisk mot allt så då känner jag ändå inte att jag missar något. Bara ordet fika gör så att förväntar mig en drös av pensionärer. Vet inte varför jag kopplar ordet fika till 65+are.
Har även varit och lagat en av alla mina tusen hål i tänderna. Dessa dumma cellgifter tar sönder tänderna helt. Skönt att det blev gjort. Kändes ingenting faktiskt. Har aldrig haft ont i tänderna vilket är ett mirakel då dem är så trasiga och fattas emalj. Dock så ville tandläkaren skicka mig till en specialist... i Göteborg, vilket inte ligger i mitt län. Och då kan jag inte få bidrag för att fixa tänderna utan behöver i så fall vara i mitt egna län. Så det var en flopp. Kommer inte ha råd att fixa tänderna alltså. Men måste i alla fall laga hålen hos min tandläkare vilket kanske går på 15.000 eller något, kan blinka lite extra med ögat och fråga om man får rabatt hihi. Så skönt att fixa hålen men hade behövt åka till Göteborg och fixa tänderna, men då är det 288.000 riksdaler man ska hosta upp.... suck! Men hur som helst, har bokat tid redan nästa vecka för hålen i alla fall. Så skönt att dem hade en så nära tid. Annars brukar man få vänta typ 6 veckor.
Slänger in en bild på ett hjärta ifall ni vill veta vart vänster förmak sitter:
