Nu skulle jag få proffsröntgas. Fick komma till det bästa sjukhuset med bästa röntgen. Jag fick färdtjänst dit. Efteråt skulle jag bli upphämtad av samma chaufför. Jag sitter i väntrummet efter röntgen är gjord och väntar på att bli hämtad. Röntgen var nämligen klar ganska snabbt och min färdtjänst skulle inte komma förrän en timme till. Men jag börjar få ont. Jag säger till personalen att jag behöver lägga mig ner. Hon säger det är okej att ligga ner i väntrummet på soffan, men det dröjer inte mer än 5 minuter och jag börjar få riktigt ont. Jag börjar jämra skrika till lite. Jag blir placerad i en säng i ett rum. 10 minuter senare svettas jag och skriker så högt att jag nog inte hört någon skrika högre. Jag kan inte beskriva smärtan mer än att jag kunde inte prata det gjorde så ont. JAG SKREK! De körde ner mig till akuten. Jag skrek att jag håller på att dö. De tog blodprover för hade kvar pvc:n i armen. Jag fick dubbla dosen morfin mot vad de egentligen fick ge mig. Hjälpte inte. Där och då trodde jag att jag skulle dö. De hade ringt min mamma 17 gånger och hon hade inte svarat. Jag visste att den 14/2-2024 var dagen då jag skulle dö. Aldrig upplevt en värre smärta.
Jag dog inte. cancern hade växt och täppt till helt mellan gallgången och tolvfingertarmen. Det som hände var att alla organ sattes på paus. Det är så här det känns att vara död i några minuter. Tänk er en vattenslang eller en dammsugare, och så trampar man på slangen. Det var helt stopp i min kropp! Alla organen stod stilla och det kan även alla blodprover bevisa. Enligt mina blodprover var alla grafer antingen högst upp eller högst ner. Skulle man bara läsa av graferna skulle man tro att jag redan var död. En läkare på det sjukhuset kom och sa "din cancer är överallt och tyvärr ser det dåligt ut för dig"