När jag ska förklara vad jag gör på akuten för receptionisten så säger jag som det är. Jag behöver akut hjälp och behöver läggas in. Hon håller med efter att ha sett mina värden. "Så, nu är jag i trygga händer" tänker jag. Men jag förstod samtidigt att många patienter kommer bli behandlade mer akut. Det var allt från bilolyckor till annat som hänt och jag fick mig en säng, i korridoren. Jag hade vid detta laget mina blodiga sår på kroppen, svart kiss men även vitt bajs. Jag fick inte äta jag skulle röntgas. Läkare kom fram och sa att "Du har gulsot, och det är extremt vanligt i din ålder att du har gallstenar som fastnat. De blockerar passagen i gallgången och då uppstår gulsot." Jag blev så glad. En sån liten grej. Och jag har varit så orolig. Läkaren fortsatte "och är gallstenarna så små som en halv millimeter så kan vi hitta dem på röntgen, oroa dig inte!"
Men legandes på akuten i korridoren såg jag nya som blev inlagda. Jag var inte prioriterad. "Får jag äta nu?" "Nej för du ska röntgas" svarade dem hela tiden. Men jag fick aldrig någon tid för det var alltid någon som var mer akut än mig. Jag behövde ta nya prover, nu hade jag ju varit där ett tag. De behövde se hur allt ändrade sig, om det fortfarande gick på fel håll. De tog sååååå många olika prover. Bemärk att jag inte ätit på 3 dygn. Jag satt i en stol och sa "nu svimmar jag" (så mycket blod tog de från mig. Jag ramlade av stolen. Faceplantade. Men dem var många som hjälpte mig upp. Aldrig tidigare svimmat förr. Men nu var jag en erfarenhet rikare.
Jag låg i korridoren på sjukhuset i 3 dygn tills jag äntligen fick min röntgen. 3 dygn utan mat. Fruktansvärt! Jag smsade mamma och pappa direkt efter röntgen att ta med McDonald's. Jag åt en Big Mac & Co på mindre än 2 minuter. Jag hade fått komma tillbaka ner till akuten men fick en avskärmad plats. Lite som ett rum fast draperi istället för väggar. Innan hade jag spenaderat mina nätter mitt ute i det starka ljuset med alarm och signaler som tjuter. Tur det var en tant från Röda Korset som gav mig en sovmask och så fick jag öronproppar. Nu fick jag i alla fall sova utan att någon såg mig.
På morgonen kommer läkaren med beskedet att dem konstigt nog inte hittat några stenar. Det gör läkaren orolig. Han trycker på min mage på olika ställen och jag säger aj på ett ställe och inget på ett annat. Han säger "Nej detta kan inte stämma, du ska ha ont på den andra sidan, inte denna!" Han säger jag ska göra ultraljud. Mannen som gör ultraljudet på mig har såååå svårt att se inne i mig. Själv får jag följa med på skärmen. Jag frågar på skämt "Är det tvillingar?" "Du har mycket luft inne i magen, när åt du senast och vad?" När jag berättade så fick vi svaret. Jag hade ätit så snabbt att det kommit in så mycket luft inne i min kropp som gjorde det svårt att se. (Aldrig hört talas om men det var så han förklarade, man kan tänka som en rap fast istället för att gå ut så gick dem in haha) Han kunde så gott som inte se något där och då live och inte jag heller (inte för att jag kan avläsa ett ultraljud men liksom inget avvikande) Han knäppte några screenshots under tiden och så var det klart. Bilderna skulle en läkare få analysera. Tillbaka till bakom mitt lilla skynke på akuten.
Dagen därpå fördes jag äntligen iväg. Jag skulle få komma till ett rum till en avdelning, jag hamnade på en random avdelning dit folk skickas för dem inte får plats på rätt avdelning. Platsbrist är ju inget ovanligt i sjukvården. Men där fick jag vara. Jag skulle nu få svaret på min röntgen. Vi hittar fortfarande inget. Det tog ett tag. Vi det här laget hade jag nog varit inne på sjukhuset i 1 vecka. De hittade inget. Jag började bli gul. Mina nivåer på Bilirubin mättes frekvent (gulsot. Men tillslut får jag besked. Det ser lite trångt ut i Duodenum (tolvfingertarmen) men det behöver inte vara något. Jag får vänta på att göra ytterligare en annan slags röntgen. Finns ju många olika sorter. Sen kom svaret. Det är något där inne. I tolvfingertarmen, i bukspottkörteln, i gallgången och i gallblåsan.