Dagen efter beger jag mig till min vårdcentral. Sitter i provrummet i stolen beredd på att jag snart ska få ta detta omtjatade blodprov. Den unga tjejen hittar inte min remiss. Ber om hjälp från andra kollegor. Ingen hittar den. Får förklarat till mig att ibland händer det att dem inte trycker spara innan dem skickar iväg remissen, att det är ett vanligt misstag. VANLIGT? Hur svårt kan det vara? Vid det här laget kan ni nog räkna ut ungefär på vilken nivå min frustration ligger på. Jag vill ringa kvälls- & helgmottagningen men eftersom klockan är innan 17 så är det stängt. Får alltså vänta på att dagen ska gå. Glöm inte att jag är sjuk också och ska behöva ta itu med allt detta. Jag ringer dem men dem säger att de redan skickat remissen. Jag ber dem att dubbelkolla. Men jo den är skickad.
Så morgonen därpå (nu är vi på en fredag och första samtalet gjordes på måndagen) beger jag mig till vårdcentralen för att äntligen få ta mina leverprover. För nu skulle verkligen remissen finnas! Och ja den fanns, men jag frågar personalen när remissen kom in... då hade den kommit in på torsdag eftermiddag, så den hade inte hunnit skickas på onsdagen som den sa utan den kom senare. Jag fick prata med läkaren först och jag sa att jag börjar bli gul runt om inne i ögonen. Läkaren skrattar och säger "HAHA GUL???? Hur ska jag veta om du är gul? Jag vet väl inte hur du såg ut innan!?" Notera att detta var den läkaren jag sökte mig till allra första gången. Hon såg mig första gången då jag kom på besök som ledde fram till att jag behövde ett göra hb-blodprov. Jag var arg. Kände mig förminskad och förlöjligad. Jag frågar "När får jag svar på proverna?" "Du behöver inte tänka på det." Säger läkaren. Vi ringer dig på måndag om det är något allvarligt och är det inte det så hör vi inte av oss. "Men tänk om det är allvarligt? Då vill jag ju veta det så snabbt som möjligt!" Svarar jag. Läkaren svarar "Ja men vi är en vårdcentral, vi har stängt på helgen" Tillbaka i provrummet så fick jag äntligen lämna blodprov på min lever. Jag var trött men samtidigt lättad över att nu äntligen fick jag gjort det som jag så länge kämpat för.
Jag kommer hem. Mitt kiss har ändrat färg. Det är mörkbrunt. Googlar och börjar på riktigt tro att det är något med levern, typ gulsot. Mamma tyckte ju ändå att jag var gul. En sak man alltid fått lära sig som barn är att ändrar bajset eller kisset färg, då är det ILLA!!! Jag visste att nu kanske det är något allvarligt.
Som alla andra nätter senaste tiden kan jag inte sova. Det kliar och jag bara känner mig allmänt sjuk. Jag är varken förkyld eller har hosta. Min magkänsla säger mig 03:00 (natten till lördag, eller lördagmorgon beroende på vad ni vill kalla det) att jag ska kolla på 1177. SVAREN hade precis hunnit komma. Såklart har jag ingen utbildning inom vård men man kan ju googla om man undrar. Jag kollar graferna och får en chock 3 olika prover tas på levern och grafen visar antingen i botten eller högst upp på dem. Grå fält i mitten markerar normalvärden. O M G tänker jag. Börjar googla "lågt värde...." "högt värde...." och inser att jag är akut sjuk!!!! Börjar packa min weekend bag med kläder, hygienartiklar m.m och smsar mamma och pappa att värdena är helt sjuka och jag antagligen måste läggas in. Jag tar min väska och går till akuten. Kändes som jag skulle på semester med väskan packad och allt.