Att vara trött tänker ni. Japp absolut, men det är så mycket mer än att bara vara trött. Just där och då när jag går på cellgifterna så är det en extrem tröttnad. Man sover… sover och… sover. Och hur mycket man än sover så känns det som att man aldrig blir pigg. Nästan lite jag-har-blivit-överkörd-av-en-buss-känsla. Inte för att jag vet hur det känns men jag tror ni förstår poängen. Min trötthet är inte bara att man blir seg. Det känns som någon eller något slagit ner en.
Skulle jag vakna efter flera timmars sömn och ändå bestämma mig för att sluta ögonen, ja då somnar jag igen. Man får tvinga sig att vara vaken. I alla fall bara för att ta något att dricka och äta och sen sova igen. När kroppen behöver sova så behöver den sova. Det är inte diskuterbart. Jag kan tex stå ute och känna att inom 5 sekunder somnar jag. Då ramlar jag ihop. Det gäller alltså att snabbt lägga sig ner så man inte slår sig. Det låter så overkligt och som jag överdriver men det är verkligen så jag har haft det. Gick från en bil ca 8 meter utanför min lägenhet på väg in mot mig, och höll på ramla in i busken bredvid, åt höger och sen åt vänster, för kroppen bestämde sig för att den skulle sova. Jag måste sett extremt berusad ut om någon av en slump skulle skymta mig från ett fönster.
I augusti tänkte jag att jag ville passa på att göra något kul. Speciellt eftersom jag hade en stor operation framför mig och livet därefter inte skulle bli detsamma. Försökte göra så mycket som möjligt veckorna innan operationen. Jag till och med bestämde mig för att spendera upp alla mina pengar. Inte för att jag har enorma tillgångar men ändå. För om jag skulle dö så skulle det var synd att låta pengar vara på kontot. Men det är en annan historia…. Hur som haver.
Jag åkte med min tjejkompis till Göteborg. En 3-dagars resa. Jag var så taggad, en dag skulle vi titta på pingviner. För att ta sig dit var man tvungen att korsa en skog. Under promenaden säger jag till min kompis ”jag måste lägga mig ner, jag kommer somna inom 5 sekunder” and so I did. Men sen visade det sig att hon hade låtit mig ligga där i en HEL timme. Folk måste undrat vad som pågick. Jag tog för givet att hon kanske skulle väcka mig efter 20 min. Men är så tacksam för henne att hon inte klagade eller tyckte det var jobbigt eller pinsamt framför allt. Tyckte det var så fint. Jag själv tyckte det var pinsamt. Det syns ju inte på mig att jag är sjuk. Ibland, eller faktiskt många gånger så önskar jag att det faktiskt gjorde det.
Men i alla fall, detta var på förmiddagen och jag hade fått ordentligt med sömn och hade inte gjort något ansträngande för övrigt heller. Jag kände mig pigg fram tills sekunderna innan jag kände att jag behövde ramla ihop. Efter pingvinerna käkade vi lunch någonstans sen hem till hotellrummet och så däckade jag igen innan vi begav oss ut för middagen. Ja, jag är nog inte den roligaste vännen i såna här sammanhang men glad att jag har vänner som är förstående. Och som förstår att jag inte riktigt kan påverka min situation. Och ändå vill umgås med mig.
Dessa plötsliga ”somningar” eller vad vi ska kalla det, har skett sen jag började med cellgifterna i mars men sen har de avtagit nästan helt senaste 2 månaderna. Och det är ju inte så konstigt när jag haft uppehåll med cellgifterna, kroppen börjar bygga upp sig igen.
Bestämde mig en dag i våras att dagen därpå boka en resa till mitt älskade Spanien. Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar Spanien och hur många gånger om året jag är där haha. Men det var ingen rolig semester. En av dagarna sov jag 19 timmar på hotellrummet. Den resan var så fysiskt tuff. Hade dagen innan vi åkte precis kopplat ur cellgifterna så biverkningarna var dagsfärska. Den resan kanske inte blev den roligaste för den man åker med och kanske inte för mig heller. Men jag tyckte det var skönt att få komma iväg trots allt.
Vissa bieffekter har man bara exakt dem dagarna man tar cellgifter, vissa bieffekter har jag bara första dagen för varje ny cellgiftsrunda, och vissa bieffekter kan sitta kvar i veckor medan vissa blir permanenta. Så ändå skönt att det med sömnen varit ganska bra senaste månaden. Tror dock att den sortens cellgifter som jag ska ta nu på onsdag kommer trigga igång det ännu mer.
Men det är ju fördelen med att vara 100% sjukskriven. Jag kan sova när och hur mycket jag vill. Ibland kan jag till och med tycka att det är lite lyxigt. Speciellt när man sover på dagtid. Känns lite olagligt liksom. De enda gångerna som jag verkligen har haft ångest är när det varit fint väder ute i somras. Det kan vara så pass energikrävande att bara gå ner en trappa för att lägga sig på innergården för att sola. Och att gå upp en trappa ska vi inte prata om. Svimmar nästan varje gång… Men men.
Även om jag inte får lov att vistas i solen så får man ändå dåligt samvete när att man är inomhus dem fina dagarna. Men såklart har jag varit busig och fuskat lite. Men jag är ordentlig fast jag är busig. Har smort in mig med spf 50 i såna tjocka lager att det är vitare än vitt. Har förbrukat 8 stycken spf 50 solkrämer denna sommaren i Sverige. Och som ni vet så har vi typ inte ens haft några riktiga soldagar denna sommaren. Så jag har verkligen tagit det på allvar.
Anledningen till att cancerpatienter inte får vistas i solen är ingen svår anledning. Cellgifter bryter ner allt. Bra celler och dåliga celler. Så det som händer med huden är att den blir sååååå tunn. Alltså går det snabbare och lättare att bränna sig. Så större risk att då förutom att bränna sig utveckla hudcancer. Och cancer på mer än 11 ställen behövs inte. Jag har så det räcker och blir över.