Det var en kall dag i mars. Jag hade precis varit inne på lasarettet för en ny kur av cytostatika men behövde åka till apoteket efter för att hämta ut recept och försöka hitta någon vattenfast tejp till huden, gärna silikon. Jag får såklart skjuts. Kan nämna att jag inte alls kunde framföra ett fordon som det så fint heter så min bil den stod och samlade damm. Jag blev skjutsad vart jag än skulle.
En liten side note: I samband med mitt cancerbesked och att jag inte kunde klara att bo ensam pga att jag var så svårt sjuk så fick min mamma anhörig-ledighet. Det heter nog inte så men ni förstår vad jag menar. Hon blev alltså 100% ledig från jobb. Jag fick flytta hem till föräldrarna. Jag behövde ha någon som tog hand om mig, lagade mat, skjutsade mig till läkarbesök m.m. När vi sen fick veta att jag var döende så har hon fortfarande fått lov att vara ledig. Det finns någon sån regel att om en nära familjemedlem är på väg att gå bort så får man lov att vara anhörig-ledig som jag kallar det. Alltså mamma behöver inte jobba men får ändå betalt såklart, via försäkringskassan då. Mamma har blivit min vårdare. Och det har varit skönt. Hade inte klarat mig annars.
Men nu tillbaka till att jag skulle få skjuts till apoteket. Hon släppte av mig ca 7 meter utanför ingången. 7 meter är inte så mycket men det är tillräckligt med kyla för att kicka igång förlamningarna. Men nu var det en ny förlamning jag inte haft tidigare. Jag märkte inte förrän det var min tur och jag skulle hämta ut mitt recept.
Det kom inte ett ord ur min mun. Vänstra handen var redan förlamad och jag kämpade med att bära en handväska och mobilen samtidigt. Nu hade tungan också blivit förlamad. Jag pratade men inte ett ord kom ut. Kunde inte ens göra ett läte. Jag fick panik. Apotekaren undrade nog varför jag inte kunde prata. Jag försökte verkligen. Jag fick upp mitt körkort och tänkte att jag kunde kommunicera mig fram på något sätt ändå. Men det gick inte. Jag pratade men inte ett enda ord kom ut. Stackars apotekaren som inte visste att min tunga var förlamad. Det kunde jag ju inte ens förklara. Försökte peka mot munnen men det var hopplöst.
Det slutade med att jag inte kunde hämta ut något på recept. Jag var ledsen. Riktigt ledsen. En blandning mellan skam och hopplöshet. Men jag tänkte att tejpen skulle jag i alla fall köpa och kanske fler plåster då jag förbrukade ca 350-400 plåster i VECKAN! Det är inte billigt att ha gulsot ska ni veta. Hur som helst innan jag fortsätter berätta om plåstershoppandet så måste jag berätta varför det sen blev som det blev.
Jag hade en kombination av 3 olika sorters cellgifter. 2 fick jag i dropp intravenöst på plats på sjukhuset, medan den 3:e kopplades på intravenöst och skulle sitta på i 3 dagar. Det är som en pump på ca 10x15 cm och sen kopplas den in i min picc-line, som är en slang som de opererade in i armen som ligger in i en ven och som går direkt till hjärtat. Denna pumpen får jag alltså sova med på. Inte bekvämt. Har trasslat in mig i slangen i både hår kläder och väskor. För att pumpen ska ha ett fäste på mig så har man en liten väska om sig. Jag valde att ha en egen istället för den fula som jag fick gratis. Hade köpt en mobilväska från Victoria’s Secret som var enormt stor för att var till en telefon. Den var perfekt. Det såg ut som jag hade en väska på mig, även om man såg att det stack ut en slang från väskan och som sen ledde in i armen. Ska man vara sjuk ska man väl vara sjuk med stil, am I right?
Detta betydde att jag hade 2 väskor på mig alltid under cellgifterna. En som hängde på mig, alltså mobilväskan som innehöll en burk (eller pump som det kallas) cellgifter, och sedan handväskan med.
Så åter till shoppandet igen. Jag letade upp hyllan med plåster och började kolla igenom alla. Behövde en vattenfast tejp som jag kunde använda när jag skulle duscha. För jag var tvungen att paketera in armen så att picc-linen inte fick vatten på sig. Det minsta man vill är ju att få in bakterier där då den går in till hjärtat. Så mycket plastfolie eller plastpåsar och sen tejpa massor för det ej ska åka av. Kan säga att all tejp suger och den enda som var bra kostade 159:- tror jag, och räckte till 3 duschar. Blev 80:- varje gång man duschade för man behövde ju ha plastpåsar, plastfolie eller färdiga duschärmar för armar med dem som har gips. Det var inte hållbart alls när man duschar dagligen.
Därför stod jag och undersökte noggrannt alla olika tejpsorter. Men eftersom jag hade två väskor på mig och såg helt förstörd ut och påverkad samt förlamningen så trodde personalen att jag var påverkad. Av knark. De följde efter mig och stod precis bredvid mig vart jag än rörde mig inne på apoteket. De väntade på att jag skulle stjäla. Jag skämdes så otroligt mycket. Det gjorde ont i mig. De trodde jag var en knarkare säkert som skulle stjäla något. De följde mig med max en meters avstånd. Har aldrig förr känt mig så förnedrad. Jag tog en tejp betalde och gick.
Där var jag halvt förlamad och jättehög på cellgifter och mådde riktigt dåligt och sen skulle man behöva utstå det till råga på allt. Det var fruktansvärt.