Japp, ni läste rätt. Eller ja det är vad jag och läkaren tror. Har denna veckan haft såååå ont i höger sida på ett revben. Har knappt fått någon sömn och kan bara ta riktigt små andetag för annars gör det helt galet ont. Råkade nysa och skrek för trodde i 1 sekund att jag skulle dö av smärta.
Jag har faktiskt dragit mig för att ta mig till akuten. Har varit ganska trött på sjukhus speciellt nu senaste 2 veckorna. Ibland kan jag ränna upp till 4 gånger på en dag till lasarettet. Borde lika bra kunna adressändra dit haha. Nä skämt och sido. Men jag tänkte att jag skulle ta två flugor i en smäll idag istället och passa på att kolla eller röntga revbenet i samband med mina IV-cellgifter. Lättare sagt än gjort.
De var såklart lite oklart om jag skulle få ta cellgifterna idag pga att jag eventuellt brutit ett revben. Cellgifter försämrar ju läkningsprocessen markant. Så fick vänta på att en läkare från Onkologen skulle undersöka mitt revben. Vilket tog ganska lång tid då läkarna brukar gå hem ganska tidigt eller ha sin fasta arbetsplats på ett annat sjukhus. Utbudet av läkare som drop in på onkologen är otroligt begränsat.
Men efter en timme så kom läkaren för att kika och det verkar som att mitt högra revben, den som är näst längst ned, är brutet. Hon tog beslutet att det ändå var okej att ta cellgifter då jag verkligen behöver dem. Vi vill ju bromsa ner denna aggressiva cancer så mycket som vi kan för att jag ska förlänga mitt liv så mycket som möjligt. Men då innebär det kanske att detta tar lång tid att läka. Jag ska inte klaga, det kunde varit värre. Jag tror att det hade gjort mer ont om jag hade brutit ett revben högre upp eller mer centralt.
Det verkar som att både mormor, mamma och jag har benskörhet. Vi kan bryta revbenen utan att göra något. Mormor har brutit revben när hon har varit ute och gått, mamma har brutit revben för ca 2 veckor sen utan förklaring eller ansträngning och ja nu verkar det som att jag brutit ett revben också helt utan förklaring. Har alltså legat i sängen, i soffan och inget annat, och ändå lyckas jag. Det är läskigt hur lätt det kan vara att bryta ett revben kan man tycka.
Fick i alla fall direktiv att om andningen fortfarande skulle göra ont om en vecka, så ska jag ringa in till onkologen och så får vi antagligen beställa en röntgen. Så komiskt att jag röntgades för exakt en vecka sen och då hade det inte hänt än. Men nu från idag såm tyckte dem att jag skulle ta Ipren. Hahah ni som vet om min immunitet ni vet. Hade en ny tillfällig sjuksköterska idag som såklart inte har koll på att jag är immun. Så fick dra hela historien och att morfin, ketamin och epidural inte fungerar och allt annat så som fentanyl, oxynorm, catapresan, pregabalin, targiniq m.m (kan inte namnen på alla) inte har någon påverkan på mig överhuvudtaget. (Inte ens emlasalvan hade verkat på mig idag!) Och att Smärtteamet på lasarettet har gett upp och sagt att ingen smärtlindring ger effekt. Jag känner att jag behöver leta upp det pappret om jag inte slängt det och ta en bild på det och sen ta fram den bilden som bevis varje gång någon ny vårdpersonal vill ge mig smärtstillande. Att det ska vara så svårt att bli trodd på.
Konklusion: jag kommer ha svinont i revbenet antagligen i veckor. Och till råga på allt så har jag ju den mest smärtsamma cancern. Inte det roligaste när man är immun och inte kan få smärtlindring. Ryggen har ju varit kaos men det är så det är med cancer i bukspottkörteln, det känns i ryggen Konstigt nog! Det känns praktiskt taget som att ryggen ska gå av. Sen har jag haft tur på senaste och haft dagar då det knappt känts, men senaste dagarna har det varit brutalt! Har liksom ont på 3 ställen näst intill konstant. Revbenet på högersidan, mitt i ryggen bak och sen fram i lungor och hjärta när det väl krampar.