Väl hemma så käkade jag middagen och sen tog det kanske en halvtimme så började lungorna krampa något extremt!!! Jag funderade på om jag skulle bege mig till akuten. Men jag vet också att väl där kan dem inte göra något. Så varför ska jag gå dit… Dem kommer bara kolla mina värden, ta tempen och ge mig morfin eller ketamin. Så jag valde att stanna hemma istället. Nu är det inte lika intensivt 4 timmar senare men det kan komma och gå. Det gör jätteont, men inte så ont så man gråter. Men känslan är obehaglig, känns lite som man ska få en hjärtattack. Men nu är jag så van vid att det krampar så jag ser det som en del av min vardag och bryr mig inte om att söka hjälp för det. Det är väl cancern som växer och täpper till bara. Frågan är bara om det kommer bli allt mer och mer och värre och värre. Det återstår att se.
Igår när jag var på provtagning och kommer in i rummet så sitter undersköterskan vid datorn. Jag säger till henne att jag har en present och börjar rota i väskan. (Vid det här laget är man lite tjenis med alla tjejerna på provtagningen, jag kan de flestas namn dessutom. Stackarna har ju behövt dras med mig senaste året.) Hur som helst, hon sitter fortfarande vid skrivbordet med blicken fäst vid sin datorskärm när hon säger glatt ”Va, har du en present till mig?” ”Japp” säger jag och tar fram min burk med kiss i och ställer den på bordet. Och då släpper hon blicken från skärmen. Tror inte hon blev så glad för presenten även om hon tog emot den. Kände mig lite elak att hon först trodde att jag skulle ge henne en riktig present. Men jag ska ju alltid skoja till det. Känns lite dumt i efterhand, men men. Nu är ändå skämtet förbrukat så kan ändå inte köra det fler gånger på henne. Så kul hade jag igår.
Alla blodprover såg bra ut, förutom ökat bilirubin (otippat?!) lågt kaliumvärde och högt antal vita blodkroppar. Lågt kaliumvärde ger muskelsvaghet och kramp. Så kanske därför det krampar i mina organ ibland. Det kan också påverka hjärtat när den pumpar ut blod. Så ja det kanske är detta som gör att jag känner obehag vid lungor och hjärtat. Men vad vet jag. Bilirubinen var otippad! Det var ju inte längesen jag opererades på grund av det. Inte kan väl cancern växa så snabbt på bara lite mer än en månad? Eller? Kan den redan ha börjat täppa till igen? Vi får vänta och se fortsättningen när jag tar nästa prov på bilirubin. Lite spännande ändå. Kanske inte för er, men för mig. Det är som att jag är med i en spännande film, man vet aldrig vad som händer härnäst i mitt liv. Men det jag skulle komma till, jag älskar att sätta mig in i mina provsvar och analysera dem och jag följer alla mina grafer slaviskt. Har stenkoll med andra ord. Därför kan inget som läkaren säger till mig chockera, eftersom jag redan analyserar mina egna provsvar. (Snabbare än blixten!) Något ska man väl vara duktig på!